”NO, SECOND”

Vi hade ett fint hotellrum som stod och väntade på oss i Europa. Men det var nära att vi fick sova på gatan i Asien. Häng med oss på FTF-jakt!

PatoJens motto är ”Hemma bra men borta bäst”. Det roligaste vi vet är att logga cacher i ett nytt land. Nej, förresten. Det finns ju något som vi tycker ännu mer om – FTF i ett nytt land. Hemma är FTF-jakterna oftast inte särskilt händelserika. Visst, pulsen går upp och avståndet mellan gaspedalen och bilgolvet blir mindre än det är annars när vi är ute och åker. Men vi vet ju på förhand ungefär hur det kommer att gå. Antingen står vi där med en helt oskriven loggremsa, gör high five och undrar var alla andra håller hus. Eller så närmar vi oss koordinaterna lagom för att på håll se Laxtorp, torado eller någon annan av de lokala FTF-jägarna sätta tillbaka locket på burken med ett belåtet leende. Båda händelseförloppen är helt okej. FTF-jakt är inte en tävling med vinst varje gång.

Blå moskén, Istanbul

Men medan de där utryckningarna runt vår geocachingbas tenderar att vara hyfsat förutsägbara, ja utom själva resultatet då förstås, så har samtliga våra FTF-jakter utanför Sveriges gränser innehållit något mått av dråplighet.

Första gången vi drog på FTF-jakt utomlands plankade vi oss fram till cachen och sedan fick vi skäll av lokala burkletare. Ingen bra start, men vi blev inte avskräckta. Vi lyckades ju trots allt få vår första FTF utanför Sverige. Det var i Kroatiens huvudstad Zagreb. Vi hade inte hunnit sätta oss in i hur lokaltrafiken fungerade, men det gick ju spårvagnar utanför hotellet så vi rusade ut och hoppade på en som var på väg i rätt riktning. Inga biljettautomater ombord och föraren satt ordentligt oåtkomlig i en glasbur som saknade biljettlucka. Det var bara att hålla hårt i tummarna och försöka strunta i att fundera över vad straffavgiften för tjuvåkning kunde ligga på i Zagreb.

Vi kom fram till förorten där cachen fanns och kunde lyckliga konstatera att vi var först på plats. Sedan hade vi tid att ta reda på att spårvagnsbiljetter köps i kiosker.

Detta var på den tiden då det fortfarande var dyrt att vara uppkopplad med mobilen i Europa, så det dröjde flera timmar innan vi med hjälp av hotellets wifi-nätverk fick ut en logg på nätet. Och upptäckte att flera lokala cachare redan hunnit skriva arga loggar där de tydligt berättade vad de tyckte om folk som inte nätloggar sina FTF:er direkt. Den diskussionen är inte unik för Sverige.

Solnedgång över Istanbul
Solnedgång över Istanbul

Man skulle väl kunna säga att upplevelserna i Kroatien blev en mjukstart på vad som komma skulle. En av de FTF-jakter vi definitivt aldrig kommer att glömma utspelade sig i Istanbul i Turkiet. Vi var där med mugglarvänner och försökte med hänsyn till dem bemästra det där suget att kila i väg och logga hela tiden. Det gick ganska bra, ända till en kväll när vi satt på en bar med wifi-uppkoppling och det trillade in en myst i mejlkorgen.

Inte titta. Inte titta.

Det gick inte att låta bli att titta. Och vad värre var, vi såg ju lösningen i stort sett direkt. Vi lyckades ändå hålla jaktinstinkten i styr och fortsatte att sippa mörk Efes och småprata en stund till och så småningom var det dags att bryta upp.

Medan mugglarvännerna hade ambitionen att gå till sängs så sprang vi mot närmaste färjeterminal. Vi behövde ett snabbt sätt att ta oss till Asien, klev ombord på första bästa båt och chansade på att den skulle åt rätt håll. Båten korsade lydigt Bosporen men lade till i en hamn några kilometer från cachen. Det var ju dumt, men inte olösbart.

Påväg mot färjan

I det här fallet stavades lösningen taxi. Vi ilade från färjeterminalen mot vad som verkade vara en större väg där vi såg gula fordon. Ett gott tecken. Eftersom det var en stor och högtrafikerad väg stod vi snällt och väntade på grön gubbe vid övergångsstället fast vi helst bara ville springa sicksack mellan bilarna för att komma fram så fort som möjligt.

Men vår ordningsamhet hade vi inte mycket för. En bit ut på övergångsstället, när vi hade fullt fokus på att spana efter lediga taxibilar, kom något gult plötsligt backande mot oss och rakt på herr PatoJen som landade på bagageluckan. Vi hade inte tid att googla fram några svordomar på turkiska utan nöjde oss med att gapa på engelska till chauffören och banka lite på hans bil medan han gjorde ursäktande tecken med armarna.

Den taxin ville vi inte åka med, men fick snart tag på en annan. Chauffören ville gärna ha en adress men det kunde vi inte bidra med. Till sist lyckades vi få honom att förstå att vår Garmin Montana skulle visa vägen till kaféet där cachen skulle finnas.

Personalen förstod direkt vad vi menade med geocache och visade en låda på ett bord.

”Are we the first persons who ask for this?”

”No, second.”

Patrik vid FTF-burken

Suck. Allt detta stressande för en STF. Nåja, det blir ju inte vinst varje gång. Det märkliga var bara att loggboken var signerad med morgondagens datum. Men det är ju lätt att skriva fel.

Två tjejer som jobbade på kaféet frågade om de fick titta på medan vi loggade, vilket de förstås fick och vi passade på att förklara lite om geocaching. En av dem ville lämna några bytessaker i lådan. Det blev en lypsyl och ett suddgummi. Vi lämnade några TB och coin som vi hade med oss från Sverige innan vi återvände ut i Istanbulnatten.

Vi åkte tillbaka till färjehamnen bara för att upptäcka att den stängt för kvällen. Inga fler båtar, intressant. Vi valde att begrunda alternativen över en bit mat, resans billigaste middag. Kycklingkebab med dryck för två, totalt 20 kronor. Sen orkade vi tänka igen, men det hjälpte ju inte så mycket för det gick fortfarande inga båtar. Vi försökte fråga oss runt och träffade på tre killar som kunde lite engelska. De hade trevlig information att lämna; det finns en tunnelbanestation på kajen. De till och med förklarade hur vi skulle byta för att komma rätt.

Turkisk tunnelbanekarta, tunnelbana mellan Europa och Asien

På väg ner i tunnelbanan blev vi omsprungna av folk som verkade ha väldigt bråttom men tänkte inte så mycket på det. Vi åkte en station och klev av för att byta. Medan herr PatoJen köpte nya poletter (i Istanbul är det poletter som gäller för allt från kollektivtrafik till toaletter och snabbmat) läste fru PatoJen på en anslagstavla och insåg varför folk hade bråttom. Sista tåget skulle gå klockan 00.00. Då var klockan 23.58. Till råga på allt visade det sig att just denna linje var ett undantag från poletthysterin, här var det ett papperskort med magnetremsa som skulle införskaffas för att man skulle få åka med. En vakt förklarade och pekade på en biljettkur medan han ropade något i sin walkie talkie till nattens sista tåg som redan stod på perrongen. Förmodligen sa han ”Vänta lite, det är några yra turister som ska med”. Eller så sa han något mindre snällt, ingen aning. Men tåget väntade i alla fall snällt fortfarande när vi kom springade upp på perrongen och skuttade in genom första dörren. Sedan rullade tåget i väg mot Europa.

Dagen efter fick vi ett mejl: ”Vi skrev våra namn i loggboken när vi ändå hjälpte CO, som är dansk, att lägga ut burken. Men det var ni som tog FTF”, skrev en turkisk cachare till oss.

FTF firande – skål

Vi firade med vin på Galatabron tillsammans med mugglarvännerna som insåg att något stort hade hänt men som nog ändå inte riktigt förstod varför vi var så glada för det var ju ändå bara en sådan där plastburk till. Men utlands-FTF är ju faktiskt det roligaste vi vet. Hemma bra men borta bäst.

PatoJen (Jenny Knutsson och Patric Johansson, Motala)

Följ gärna med på våra geocachingäventyr via vår blogg